Kritiken har gällt allt från klen beväpning, via tillgång på bepansrade fordon till långsam sjukvårdsberedskap. En del artiklar ger intryck av att svenska soldater utsätts för onödiga risker.
– Det råder ingen tvekan om att uppdraget i Afghanistan är farligt. Om det inte rådde en svår situation i landet skulle vi över huvud taget inte vara där.
– Viktigt att veta är att vi allteftersom läget försämrats, också successivt ändrat styrkans storlek inom ISAF, vi tillför också allt tyngre utrustning, vi ändrar utbildning och vi ändrar framför allt vår taktik för att nå resultat.
Som exempel på tyngre utrustning nämner insatschefen de fyra stridsfordon 90 (9040 C) som nu finns på plats och det stora antalet splitterskyddade hjulfordon av typ Ptgb 6/RG 32, även kallad Galten, som nu är under leverans.
– Tyvärr är en del utrustning bristvaror, står inte i förråd eller ligger på hyllor. I den bästa av världar skulle allt finnas på plats, men så fungerar det inte. Varken för Sverige eller något annat land. En del tar dagar att få ut i fält, andra veckor eller månader.
Lindström berättar att planeringen, baserad på de underrättelser som samlats in, ligger sex till tolv månader före dagens läge. Den nu ändrade taktiken gör tyngre fordon med tyngre beväpning nödvändig:
– Vårt sätt att uppträda har ändrats i takt med det försämrade läget. Vi åker inte längre ut med små enheter, utan arbetar tillsammans med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Den största skillnaden är att vi aktivt söker upp områden och platser där det kan finnas verksamhet som stör en fredlig utveckling.
– Till att börja med valde vi taktiken Light footprint med barhuvade soldater, avsuttna från sina fordon, på fotpromenad så fort det var möjligt. Fördelen är den goda kontakten med lokalbefolkningen som kunde berätta var motståndare finns, var det kan vara minerat.
– Den kontakten är etablerad, och med ändrad taktik är det möjligt att ha tyngre utrustning, inklusive fordon, utan att tappa den positiva närheten.
Bristen på svenska helikoptrar är ofta återkommande kritik, inte minst när det gäller sjukvårdsberedskapen:
– Om svenska helikoptrar på plats också skulle betyda fler helikoptrar i området vore det bra, men resurser av det här slaget är gemensamma för ISAF, så det är ingen självklar sanning. Huvudsaken är att en skadad soldat kan undsättas snabbt. Om sedan helikoptern är svensk, tysk eller har någon annan flagga, saknar betydelse.
– Att situationen för varje soldat i Afghanistan är farlig ska vi aldrig förneka. Vi kan bara göra det allra bästa för att minimera riskerna. En ambulanshelikopter kan inte alltid flyga beroende på vädret. Farbara vägar kan saknas, broar gå sönder, vilket hindrar både hjul- och banddrivna fordon.
Generallöjtnant Lindström beskriver sjukvårdsberedskapen och poängterar att målet ständigt är att uppfylla entimmes-regeln för att en skadad soldat ska få kvalificerad vård:
– Grunden är helikoptertransport, men befälhavaren på plats är den som styr hur resurserna används. Nummer två är ambulanstransport typ splitterskyddade fordon, tre framskjutna kirurgiska enheter och fyra välutrustade fältsjukhus i klass med de bästa svenska akutsjukhusen.
– Men, och det kan vi inte bortse ifrån, en stridssituation kan försena också de mest kvalificerade insatser samtidigt som avstånden är enorma. Att tro något annat är önsketänkande.